Jenny Lina Carlsdotter

I början av 00-talet besökte jag mina släktingar i Pennsylvania. En dag hade min släkting ordnat med en träff med den lilla stadens ungdomar. Vi "hängde", käkade glass och gick på musikal. En av ungdomarna var Kayla. Hon var en jättesöt, lite tystlåten tjej som precis hade blivit vald till "Fire Queen" för årets parad genom staden. Jag har följt hennes liv sedan dess på facebook. Kayla gifte sig och fick barn. Men lyckan grusades av svårigheter. Kaylas söta pojke blev efter några månader diagnoserad med SMA, en muskelsjukdom som gör att han är bunden till sängen och rullstolen och behöver en massa olika maskiner och mediciner för att leva. Som om inte detta var nog så hände det i veckan någon hemskt. Kaylas och hennes familjs hus brann ner. I ett försök att rädda Fords livsuppehållande maskiner och mediciner sprang Kaylas svärfar fram och tillbaka i lågorna. Han avled av anträngningarna i en hjärtattack. Inte nog med att alla deras ägodelar har försvunnit, utan sorgen drabbade dem samma dag. Ford behöver lite mer saker än andra barn, och familjen behöver många saker nu. USA har som många vet inte riktigt samma sociala säkerhetsnät som oss i Sverige. Om ni kan finna det i era hjärtan att donera lite skulle jag bli glad. Every least bit counts! Jag har själv gjort en ytterst blygsam donation, men det är bättre än ingenting. HÄR kan ni donera och HÄR kan ni läsa mer om Ford och hans sjukdom. TACK, kära bloggläsare!

Titta vilka fina blommor jag fick av en karl på jobbet i går! De står så fint på mitt kontor nu och varje gång jag tittar på dem känns våren lite närmare.

Jag kanske får blommor idag igen. På vår arbetsplats finns två män från Polen respektive Lettland. Där firar man kvinnorna på denna dagen (läs mer om mina väldigt spretiga tankar angående detta på förra årets kvinnodag HÄR). Jag vet emellertid att de respekterar mig, så de får gärna ge mig blommor idag. Blir ni "firade" idag och vad tycker ni i så fall om detta?

Ärsch. Jag är fortfarande blond. Men en annan nyans. Men lika glad är jag för det! Solen skiner, jag har fått luncha och promenera med min fina vän och hennes bebis, fika med syster och föräldrar och än är dagen inte till ända! Ikväll anländer jag åter i Hufvudstaden.

Inte nog med att denna dagen är den allra viktigaste på året för en semmelälskare som undertecknad. I dag är även dagen då jag återupptar mina franskstudier. Det ska bli så kul! Jag är nästan lite nervös. Wish me bonne chance!

Två fina saker jag fick idag. Ett fint kort och en fin brosch gjord av en konstnär från min hemort från pappa Carl och min ömma moder .

Alltså. Jag brukar inte ta ställning här på bloggen. Jag arbetar i en värld där jag mycket väl hade kunnat dra upp både det ena och det andra. Men det väljer jag att göra i andra forum. Jag klagar heller inte ofta här. Detta är en blogg som fokuserar på det fina, roliga och postiva i livet, oftast. Det är det jag har bloggen till. Men nu måste jag bara säga en sak. Eller några saker. Om denna dagen. Jag ser vänner på facebook som sarkastiskt postar bilder där det står "Happy Heteronormativity Enforcement Day" och som i sina statusuppdateringar klargör att de inte fattar varför man måste fira just i dag. Och så skratt från bekanta när man önskar människor i sin närhet en glad alla hjärtans dag. Jag har två saker och en bonus att säga angående detta.

Nummer ett: nej, man behöver inte bara göra det idag. Och ja, man borde berätta hur mycket man tycker om de sina VARJE dag. Men det är väl trevligt att man får en dag där man påminns om detta? När man påminner varandra om hur mycket man tycker om varandra. Och INTE bara en partner. Utan föräldrar, far- och morföräldrar, barn, kompisar, kollegor, whatever. Vad är fel med det egentligen? Vill man inte behöver man inte. Och vem har sagt att det bara är heteros som firar? Som allt blir det vad man gör det till. Det är vi som kan förändra detta. Om man ignorerar allt som är snedvridet och ojämlikt kommer det ju aldrig bli inkluderande och jämlikt!

Nummer två: man BEHÖVER inte konsumera. Jag har t.ex. firat många av mina vänner och kollegor med mms (på whatsapp är det alldeles gratis) och muntliga hälsningar. Man BEHÖVER inte köpa rosor.

Och min bonus: jag levde länge i ett förhållande där jag aldrig fick uppskattning. Eller väldigt, väldigt sällan. Denna dag hade tidigare inte spelat någon roll i mitt liv. Jag hade så mycket kärlek ändå. Men eftersom jag helt plötsligt törstade på kärleksfronten var alla hjärtans dag som en källa i öknen. DÄRFÖR tänker jag att om jag sprider kärlek omkring mig just i dag, kanske andra i den situationen känner sig lite mindre törstade, även om det inte kommer ifrån en partner. Att visa uppskattning kan ju aldrig vara fel. Tycker jag.

Så. Färdigrutet. Tack för uppmärksamheten. Ha en underbar kväll, gott folk.

(Varning för kliché, nostalgi och fluff-fluff!!!)

Jag kommer så väl ihåg när jag skrev det HÄR inlägget för lite över ett år sedan. Allt kändes så långt bort. Ännu mer så när den gångna hösten inleddes. Och nu! I dag föll den sista pusselbiten på plats för att uppfylla mina dåtida drömmar. Den 21 februari börjar jag plugga franska igen. Denna gång kvällstid efter jobbet en gång i veckan, och i den svenska huvudstaden istället för den franska. Det är dags för Jenny Lina Carlsdotter att plocka fram sin Bescherelle igen, med andra ord. Och fram åkte Laduréeaskar och Eiffeltorn likaså, i farten. Fylld av nostalgi och varma känslor. Jag klarade det!

Solnedgång när jag och min ömma moder tog oss ner på byn efter timmar av sofflockshäng.

Det är så vackert ändå, Bergslagen. Och här finns så många som jag tycker så mycket om. Som finns i mitt hjärta. Det var tur att jag flyttade härifrån. Så jag kunde börja älska det.

Det är konstigt. De senaste åren har varit minst sagt turbulenta och omvälvande för undertecknad. Nästan allt har löst sig till det bästa dock. Jag har gjort resor både själsligt och geografiskt. Här om dagen fick jag emellertid en sådan otrolig känsla av déjà vu. Det var som om det sista året inte hade hänt. Jag satt och sökte jobb i samma stad, jag pratade med samma personer, mina nära och kära var på samma semester, jag sa samma saker, tänkte samma tankar, kände samma känslor. Under det år som har passerat har det hänt så mycket men ändå ingeting. Det gäller ju att lära sig av allt, gå vidare, utvecklas. Man måste lyssna på sin inre röst. Förra sommaren gjorde jag inte det. Det ska jag denna dock. Det ska jag.

Jag hann ju efter Ystadsdelen av min skånska midsommarhelg även med en Malmödel. Efter att vi hade kommit fram till den skånska huvudstaden bjöd Carro på middag bestående av en ljuvlig italiensk pasta med mustig tomatsås och sedan promenerade vi in till staden i solnedgången för en bio. Det doftade så gott, luften var så vänligt mjuk mot min hud och alla intryck var så bekanta men ändå så nya. Ljuset försvann över takåsarna på ett alldeles ljuvligt sätt och lämnade staden i ett mysigt dunkel. Jag visste hur mycket jag saknade Skåne i allmänhet, men inte hur månget jag saknade Malmö i synnerhet. Den första tiden efter min flytt pendlade jag ner till min föredetta hemstad. Sedan bodde jag i Parran och var helt distraherad. När jag nu mer sällan besöker staden glömmer jag emellanåt av hur mycket jag älskar den. Hur mycket den saknas mig. Jag har sällan känt mig så hemma som i Malmö. Jag kanske måste flytta tillbaka, trots allt.

...att ha någon som väntar på en när man kommer hem. Även om det bara är en katt. Fast för mig är hon inte bara bara, då.

Hörrni, trevlig helg!

Ja det var ett tag sen nu. Men det behövs. Idag försöker jag få bort alla virus i min mänskliga hårddisk, reboot and restart. Det har varit på tok för mycket tok i min hårddisk på senaste tiden. Så nu rensar jag ut allt i mitt huvud. Sedan börjar helgen och nya tag. Jösses. Trevlig torsdag,

The paradox of our time in history is that we have taller buildings but shorter tempers, wider Freeways, but narrower viewpoints. We spend more, but have less, we buy more, but enjoy less. We have bigger houses and smaller families, more conveniences, but less time. We have more degrees but less sense, more knowledge, but less judgment, more experts, yet more problems, more medicine, but less wellness.

We drink too much, smoke too much, spend too recklessly, laugh too little, drive too fast, get too angry, stay up too late, get up to O tired, read too little, watch TV too much, and pray too seldom.

We have multiplied our possessions, but reduced our values. We talk too much, love too seldom, and hate too often.

We've learned how to make a living, but not a life. We've added years to life not life to years. We've been all the way to the moon and back, but have trouble crossing the street to meet a new neighbor. We conquered outer space but not inner space. We've done larger things, but not better things.

We've cleaned up the air, but polluted the soul. We've conquered the atom, but not our prejudice. We write more, but learn less. W e plan more, but accomplish less. We've learned to rush, but not to wait. We build more computers to hold more information, to produce more copies than ever, but we communicate less and less.

These are the times of fast foods and slow digestion, big men and small character, steep profits and shallow relationships. These are the days of two incomes but more divorce, fancier houses, but broken homes. These are days of quick trips, disposable diapers, throwaway morality, one night stands, overweight bodies, and pills that do everything from cheer, to quiet, to kill. It is a time when there is much in the showroom window and nothing in the stockroom. A time when technology can bring this letter to you, and a time when you can choose either to share this insight, or to just hit delete...

Remember; spend some time with your loved ones, because they are not going to be around forever.

Remember, say a kind word to someone who looks up to you in awe, because that little person soon will grow up and leave your side.

Remember, to give a warm hug to the one next to you, because that is the only treasure you can give with your heart and it doesn't cost a cent.

Remember, to say, "I love you" to your partner and your loved ones, but most of all mean it. A kiss and an embrace will mend hurt when it comes from deep inside of you.

Remember to hold hands and cherish the moment for someday that person will not be there again.

Give time to love, give time to speak! And give time to share the precious thoughts in your mind.

AND ALWAYS REMEMBER:

Life is not measured by the number of breaths we take, but by the moments that take our breath away.

Fina ord Kristin delade med sig av i helgen. Som hon i sin tur har fått av vår lika fina vän Adam. Det lyckas vara fint och tänkvärt utan att bli kliché, tycker jag.

Det var ju ett tag sen vi snackade sist. Ja, du fattar ju. Jag längtar tillbaka. Eller bort. Du och jag skulle kuckilura någonstans där det är varmt, i en storstad och där jag kan göra exakt det jag vill. Där det känns så där du vet.



Men du har gjort ditt bästa. Det har du. du har gjort allt i din makt för att jag ska kunna leva med dig, vardagen, med samma känsla som där. Du skickar till och med subtila meddelanden om det. Det gör du. Tack, vardagen.



Vi får se var vi kör framöver. Förhoppningsvis i en engelsktalande storstad. Men sådant kan man ju inte riktigt bestämma, alltid. Framtiden får utvisa, helt enkelt. Tjipp för tillfället vardagen, så tar vi ett snack snart igen!

Alla känner väl till Expo vid det här laget. HÄR kan man donera lite pengar till Expos arbete genom min vän Mikael. Han lovar att bjucka på öl som tack för hjälpen. Eller så kan du starta en egen stödgrupp och bli Expo-supporter!

Stiftelsen Expo granskar, dokumenterar, analyserar och upplyser om intoleranta grupper och idéer för att stävja dess inflytande i samhället. De är en ideell, privat, politiskt och religiöst obunden stiftelse som startades 1995 på initiativ av bland andra journalisten och författaren Stieg Larsson som också var chefredaktör på tidskriften Expo och vd för stiftelsen fram till sin död 2004. Deras vision är ett demokratiskt samhälle där människor inte förföljs, trakasseras eller fråntas sina rättigheter på grund av hudfärg, etniskt ursprung, sexuell läggning eller religion. Ganska bra, va? 

Det är ju internationella kvinnodagen idag, som bekant. Följade status hittades just hos en mycket klok (manlig) bekant på fejjan

"Hör en massa om att "fira" och "gratulera på" internationella kvinnodagen. Är inte det lite att missa målet; handlar dagen om att uppmärksamma Kvinnan, eller kanske snarare om att lyfta problematik inom områden som ojämlika löner, könsstympning, 'glastak', diskriminering och så vidare? Är inte ett 'Grattis på dig, du din kvinna!' lite att... förminska syftet? Eller? Kommentarer uppskattas!".

Exakt detta gick jag redan runt och tänkte. En man jag värderar högt frågade mig idag om när den internationella mansdagen var när jag uppmärksammade vilken dag det var. Jag svarade först med det uppenbara "alla andra dagar" men kände mig sedan genast rabiat. Han menade att det motverkar syftet med en speciell dag, att det bara gör klyftorna värre. Jag påminde om att dagen införskaffades när vi kvinnor inte hade fulla rättigheter och de andra uppenbara orsakerna. Det finns ingen konvention mot diskiriminering av män av en anledning, liksom. Så jag kan ändå tycka att dagen fortfarande behövs. Jag är dock tveksam till positiv särbehandling och skulle aldrig ta ett jobb jag hade kvoterats in för. Inte om det fanns en man (en PERSON) som var bättre lämpad för jobbet. Jag kan emellertid tycka att kvotering kan fungera i en övergångsperiod (vilket väl är det egentliga syftet) och i situationer där det inte finns en enda person av gruppen man vill verka för. Jag känner mig sjukt splittrad i frågan, vad tycker ni? Skriv för fasen! Det är mindre än 1 % av er som läser den här bloggen som brukar kommentera. Låt mig höra era åsikter nu!

Många glömmer att även Sri Lanka drabbades hårt av Tsunamin. Det var - och är - den värsta naturkatastrofen i landets historia. Bara för att sätta saker och ting i perspektiv är dödsiffran på Sri Lanka ungefär fyra till sex gånger större på än i Thailand. Lidande är lidande och inget är värre än det andra, men bara för att illustrera. Sri Lankas östra och södra kuster drabbades värst, men vågen lyckades kröka sig runt ön och drabbade även människor på en västra kusten.

Vi stannade på väg från Galle till Negombo på ett ställe där människorna i en liten fiskeby försökte fly mellan den första och andra vågen. Precis då kom det ett tåg några hundra meter in från stranden. Det stannade på grund av hur det såg ut efter den första vågen. Alla de flyende människorna trodde de hade blivit presenterade med räddningen och tryckte alla in sig i tåget som just rullat in. När den andra, betydligt större vågen kom in drunknade samtliga människor på tåget, fast innanför dess väggar. Man kan inte tänka sig hur fruktansvärt det måste ha varit. 1700 männiksor omkom bara i tåget.

Tsunamin drabbade områden som redan var drabbade på grund av konflikten, och efter katastrofen var en miljon människor hemlösa. Landet bygger fortfarande upp det som förstördes. På sträckan längs med kusten från Galle och norrut är förödelsen fortfarande påtaglig. Vissa siffror säger att 60 000 människor omkom eller försvann. Det går inte att förstå. Vad som emellertid går att förstå är viljan att komma tillbaka. Efter en nästan trettioårig konflikt, en flodvågskatastrof och jättesvåra översvämmningar i år är lankeserna mer beslutna än någonsin. Hotell rustas för att få dit oss turister igen, man för en offensiv marknadsföringskampanj för att Sri Lanka ska synas ute i världen, och medan jag befann mig i landet var man host för både GP14 World Sailing Class Championship (som jag hade äran att närvara på) och ICC Cricket World Cup som en del i den marknadsföringen. Tamilerna har nu fulla rättigheter som medborgare och ön läker sina sår. Jag vill vara med och hjälpa till. Jag ska bara komma på hur först.