Pride

 
I helgen var det Pride i Örebro. Jag är stolt över att bo i en stad som anordnar ett arrangemang som detta. Och ännu stoltare över att det växer varje år. Nästan hela min familj gick i Prideparaden tillsammans. Det var fint och kändes viktigt att göra detta. Jag träffade två kollegor som underströk detta. En kollega som just flyttat hit från Estland suckade och sa att detta inte längre är möjligt i Baltikum. Det går baklänges. En annan kollega med sina rötter i Bosnien berättade bittert att hon trodde att det aldrig skulle kunna genomföras en Prideparad i Bosnien. Längt fram i Örebros parad gick man bakom ett plakat med texten we walk for those who can't. Och det var precis vad jag gjorde. Runt om i världen nekas människor leva med den de älskar. Runt om i världen kränks, diskrimineras och till och med dödas människor för de anses älska fel personer. Runt om i världen bestämmer stater hur kärlek ska se ut. Det mest basala för oss människor, det som är allra viktigast i våra liv, rätten till att älska och bli älskad, förnekas människor. Det är så viktigt att protestera mot detta. Att visa att VI stödjer kärleken. Att vi marscherar för de som inte kan
 

Mamma-dotter-helg

 
 
I mors dag-present fick mamma en helg hos mig. Bio, middag och mysfrukost ingick. På grund av vårt (nåja, kanske mest mitt) fullspäckade schema har det inte funkat förrän nu. Och det slutade såklart med att mamma bjöd mig mer än vad jag bjöd henne. Men ändå. Mamma-dotter-helg blev det i alla fall. Vi lunchade, fikade, AW-ade och middagsåt oss igenom Örets utbud. Grekiskt, tapas, svenskt och lite franskt. Och så shoppade, promenerade, prideparadade, snackade och myste vi såklart också. Underbart. Nu är jag kanske lite partisk, men tror ändå att min mamma är världens bästa mamma. 
 

Narbonne

 
Om jag inte var överdrivet imponerad av Toulouse, var jag desto mer förtjust i Narbonne, som i och för sig en gång i tiden (nämligen under min favorittid medeltiden) tillhörde grevskapet Toulouse. Toulouse är en stad 12 mil från medelhavet, och staden  delas av kanalen Canal de la Robinei (eller Narbonnekanalen) i två delar, bourg och cité, och är en av Frankrikes äldsta. Mitt på torget framför Hôtel de Ville, hittade man av en slump på 1990-talet Via Domitia, en av Romarrikets äldsta vägar. Det har blivit en av stadens största sevärdheter. Vi tog en turisttur runt staden, åt en ljuvlig lunch i solen vid kanalen, och hoppade sedan på en buss ut mot stranden. På andra sidan om La Clape, ett stort område med karg natur och stora kalkstensmassiv, ligger stranden. De två största, Narbonne plage och Guissan plage, lockar massor av turister varje år. Vi valde den senare stranden, som är känd för att ha agerat kuliss i filmen Betty Blue. Den karaktäriseras av små strandhus på pålar nära havet och har både en fin liten marina och en vidsträckt sandstrand. Vi låg och latade oss i eftermiddagssolen tills det var dags att ta bussen tillbaka till Narbonne för ett tåg tillbaka till Carcassonne. Det vi inte hade räknat med var dock den massaiva kö som alla turister orsakade vid hemgång, vilket i sin tur resulterade i att vi missade tåget. Istället satt vi på Narbonne centralstation och hetsåt chips och drack dricka (vi hade inte ätit på 10 timmar) och väntade på det sista tåget "hem". Men det var lite charmigt och när tåget sedan kom hittade vi vin i bistron och det blev en mysig och skojig hemresa. En dag att minnas! Narbonne är härmed en av mina nya favorit städer i Languedoc-Roussillon. Efter Carcassonne då, såklart...
 

Blood Swept Lands and Seas of Red

 

När jag var i London passade jag på att ta en guidad tur av Towern, som jag trots många besök och en tid som boende i London aldrig har besökt. Utanför Towern kan man nu se installationen Blood Swept Lands and Seas of Red. En installation som markerar att det var hundra år sedan den första dagen i Storbritanniens inblandning i första världskriget. Skapad av keramikern Paul Cummins tillsammans med scenografen Tom Piper, kommer 888 246 keramiska vallmo successivt fylla Towerns berömda vallgrav under sommaren. Varje vallmo symboliserar en brittisk militärs död under kriget. Man hoppas kunna sälja alla vallmo som utgör installationen, och därigenom få ihop miljontals pund som kommer att delas lika mellan sex välgörenhetsorganisationer. Installationen ska fortsätta fram till Remembrance Day, när hela vallgraven ska vara full av vallmo. I England brukar man högtidlighålla den 11 november, eller Remembrance Day. Det är datumet för första världskrigets slut. Remembrance Day eller Armistice Day firas också för att minnas andra krig. Dagen firas i samväldet och England samt i en del andra europeiska länder. Vallmon anknyter till vallmoblommorna på de flandriska krigsfältena, där vallmon var den första levande blomma som slog ut där. Tanken att bära en vallmo i rockuppslaget lär ha inspirerats av en dikt om just vallmon i Flandern och krigsskådeplatserna och började användas på 20-talet.

 

Toulouse

 
På grund av vädrets makter blev det inte så mycket nörderi för mig i södra Frankrike denna gången. Men desto mer upptäcksfärder av det vanliga turistiga slaget. En dag åkte jag och min vän över till granndepartementet Haute-Garonne i Midi-Pyrénées och Toulouse. Toulouse kallas ofta den rosa staden (la ville rose) eftersom de flesta äldre byggnader är byggda av ett lokalt producerat tegel som är rosa. Det är en salig blandning av gammalt och nytt och härliga, lummiga parker. Vi gick några stadsvandringar vi sökt upp på stadens hemsida, och visst var det vackert!  Däremot var det inte lika fullt med medeltids- och katarlämningar som i många andra byar och städer jag besökt i området tidigare, utan lite mer "modernare" kyrkor och byggnader. Även om det såklart fanns äldre byggnader också. Vi strosade runt och käkade lunch på ett mysigt ställe. När vi anlände på morgonen var det regningt och mulet men under dagen sprack det upp och vi avrundade vårt besök med att ligga i gräset och sola i en park. 
 

Fruhippa

 
Igår kväll kom jag hem från Malmö och en av mina allra bästa vänners fruhippa. Om ett par veckor bär det åter igen av mot Skåne då det vankas bröllopsfest, ett år efter att de sa ja till varandra på en strand. Kan knappt vänta! Det var en underbar helg där sommaren valde att återbesöka oss, precis när vi skulle hänga på spa. Lyckan i det! Jag hann även med att bröllopsbruncha innan jag lämnade Skånes huvudstad, då jag i och med hippan missade min kusins bröllop som var samma dag. Det är mycket nu. Nu kör vi en fullspäckad vecka där jag inte har en lugn stund. Trevlig måndag, kompisar!
 

Kosovo

 
I flera år har jag sagt att jag ska besöka Balkan på min semester. Ett helt outforskat område för mig. Förra året var jag nära att boka en resa till Sarajevo men av olika anledningar blev det inte så. Det finns dock helt klart kvar på min lista. Jag vill också se kusten, Kroatien och Montenegro. Men denna sommar blev det lite andra länder. Bland annat vackra, vackra Kosovo. Jag åkte runt i de gröna, underbara bergen, besökte en stad i skymningen och njöt av den rena bergsdoften. Här och där finns gamla skidanläggningar från Jugoslavientiden, vissa tror jag ännu är i bruk på vintern. Och överallt såg man svenskreggade bilar, ett vittne om alla som flydde Kosovokriget och som nu åker tillbaka på somrarna. Det var en underbar resa och jag fick verkliogen mersmak. Mera Balkan för mig!
 

En kärlekens dag

 
 
Vi fortsätter på bröllopstemat och börjar därmed bakifrån i min rapportering. Efter tre timmars sömn och ett försenat plan från Balkan landade jag i Bergslagens hjärta, på en äng, vid en sjö, hemma hos Angelica. Bara veckor efter att hon förevigat min systers vackra bröllop var det dags för henne själv att säga ja och bli Fru Rosengren. Jag grät som ett barn och var så lycklig att jag hann i tid till vigseln. Mina ajfån-bilder gör ju såklart inte dagen rättvisa, men här ser ni det ur mina ögon. Framgent kan jag tänka mig att det kommer magiska bilder inne hos Angelica själv. Stort grattis, älskade vän!
 
 

När den yngre Carlsdottern gifte sig

 
Jag hade tänkt blogga om min systers bröllop. Men en bild säger som bekant mer än tusen ord. Och Angelica har tagit så många och så vackra att det inte behövs ett enda ord. Gå in HÄR och titta på hennes bloggpost från bröllopet. Magi. 
 
 

4+4+4, done!

 
Den sista löpturen i min utmaning gick av stapeln på Balkan. Det var ca 36 grader varmt och SVETTIGT i parken och längs floden jag sprang utmed. Därmed är min utmaning avklarad. Det var kul och det var precis vad jag behövde för att hålla igång under semestern. Och så mycket jag hann med under den då! Under fyra veckor semestrade jag i fem länder, gick på två bröllop, bodde på slott (men bara i mitt eget hem tre nätter), hängde på andra slott, badade i medelhavet, åkte i berg i Kosovo, shoppade i London och mycket, mycket mer. Nu är det full rulle med jobb och uppbokade helger hela vägen in i oktober (jag fortsätter i sann Jennyanda, undrar när jag hade en helg på soffan sist, i mars?). Så förvänta er uppdateringar framgent. Nu kör vi konferens! Tjohej!
 

4+4+4, Del tre






I morse efter frukost var det dags för del tre i min utmaning. Jag är så glad att jag startade den, för nu VILL jag verkligen ut, så jag kan rapportera hur duktig jag är. Denna löprunda gick i Hyde Park och Kensington Gardens i London där jag nu befinner mig. Den började på Edgware Road, korsade Marble Arch, genom Hyde Parks solbrända gräsmattor, förbi The Serpentine och The Long Water in i Kensington Gardens. Om jag var helt ensam vid förra löpturen bland vinrankorna, var det precis tvärt om nu. Jag sprang med fotande turister, andra löpare - vissa vinkandes glatt när vi mötte varandra - rollerbladare, cyklister och ryttare på sina hästar. Det var den snabbaste löpturen i denna utmaningen och en av mina snabbaste första kilometrar denna sommaren. Trots värmen och den kvava luften. Det var ju så himla härligt. Nästa löptur kommer om allt går som det ska i ett land jag aldrig varit i och där jag inte pratar språket. Spännande. 


4+4+4, Del två





Som utlovats gjordes del två av min egna utmaning till mig själv bland vinrankor och gamla borgar. Efter en dag med en bit över 30 grader lade sig molnen över Carcassonne, och strax efter att löptursselfien var tagen kom regnet. Skönt. Min dryga halvmil tog mig förbi vinrankor i massor, vildhavre och sönderfallna gamla stengårdar, förbi en söt liten kanin som hoppade i vinfälten och små söta fåglar. Mot slutet bröt solen igenom regnet och jag spurtade in i den medeltida befästa staden. Turisterna som gömt sig undan regnet på fallbron undrade nog vad fasen jag höll på med, genomblöt och frustande. Men jag var nöjd, och jag är nu halvvägs genom min 4+4+4-utmaning. Nästa löptur tar mig antagligen runt i en mycket känd park i en huvudstad. Vi får se. 


Att dela en dröm






Förra året åkte jag hit själv. Dels för att det är svårt att få med någon på en nördresa till södra Frankrike där man ska besöka platser där en kristen sekt levde för 800 år sedan, och dessutom betala flera tusen kronor för att bli guidad till och runt dem. Dels för att jag inte ville dela det med någon. Det var något som bara var mitt. Min magiska resa där jag uppfyllde en dröm. Men i år. I år är jag tillbaka och jag delar det med en kär vän. Och det är också magiskt fast på ett annat sätt. I år gör vi lite mer icke-nördiga saker och när jag åker i väg med min guide på nördstrapatser gör hon något annat. Vi har hunnit med Toulouse, shopping, kyrkor och sightseeing. Och idag blir det beachen. Till helgen ska jag nördar mig lite. Men så kommer jag tillbaka och så dricker vi vin och pratar om livet. Fint så. 


4+4+4, Del ett




För att peppa mig själv lite på semestern har jag nu kommit på ett bloggprojekt. Fyra länder, fyra löprundor och fyra bloggselfies! På mindre än tre veckor ska jag här rapportera från fyra härliga, semestriga träningspass. Nu har jag yppat det offentligt och det måste således utföras. Smart, n'est-ce pas? Den första löpturen genomfördes kring flygplatsen medan solen gick ner bakom flygfältet och toppades med ett litet styrkepass medan planen lyfte bredvid och himlen färgades rosa. Nästa pass genomförs om allt går som det ska längs med vinodlingar och medeltida borgar. Ni håller väl koll på mig? 


Nu är den yngsta Carlsdottern gift





Lite av en emotionell baksmälla lider jag av idag. Gårdagen var en av de finaste i min familjs liv. Yngsta Carlsdottern gifte sig i trädgården, med hunden som ringbärare och med en underbar norsk vigselförrättare som passade utmärkt för tillfället. Och med undertecknad som toast madame. Mer framgent kan jag gissa, men nu ska jag ut på en tre länder lång sommarsemester. Jag slår förra årets rekord och sover hemma blott tre nätter på min fyra veckor långa semester. Som sig bör om man heter Jenny Lina Carlsdotter. 



RSS 2.0