Jenny Lina Carlsdotter

Jag vet att det har tjatats en del om det här med resningar av den mänskliga hårddisken här på bloggen under hösten. Men jag har blivit tvungen att göra det. Om och om igen. För att få bort negativitet och höra min inre röst igen. Jag har nämligen en väldigt stark och väldigt klok inre röst, serni. Den blir dock oftast som starkast när det hänt något hemskt. Men i alla fall. I somras sa denna röst till mig att springa. Springa långt bort från en situation jag höll på att gå in i. Jag hörde den klart och tydligt och var på väg att lyda. Men sedan blev viljan att gå åt andra hållet för stor, av någon outgrundlig anledning. Så här i efterhand vet jag inte riktigt varför. Denna röst har ju alltid haft rätt. Och de gånger jag inte har lyssnat på den har jag blivit plågad, sårad, löjliggjord och överkörd. Men jag lyssnade inte. Jag höll till och med för öronen och låtsades att rösten sa något helt annat till mig. Och nu får jag sota för det. Mer än vad jag trodde. För nu känner jag mig om inte plågad, sårad, löjliggjord och överkörd, så i alla fall som om jag fått en fet käftsmäll och blivit utskrattad bakom min rygg. Det värsta av allt är att min inre röst inte pratade själv. Nej, den hade en kör av vänner och familjemedlemmar bakom sig. Jenny Lina Carlsdotter - SKÄRPNING! Så nu gör jag ytterligare en rensning av min mänskliga hårddisk och bjuder min inre röst på en liten weekend i hufvudstaden. Där ska den få sånt den gillar minsann. Och sen ska vi vara vänner igen. Och lyda varandra. Så måste det bli.