Smålänningen i mig
Jag är halvsmålänning. I bland märks det minsann. Som när jag får en craving för ett stort lass ostkaka med sylt och grädde. 
Ingen överdriven kristlighet eller snålhet har emellertid drabbat mig som tur är. Några andra som definitivt inte drabbats av snålhet är mina underbart fina tjejkompisar. De vet att livet för undertecknad är lite tufft för tillfället. Dessutom vet de att jag inte direkt har ett starkt cashflow denna månaden, då jag under i stort sett hela december var sjukskriven efter operationen. Så de har helt sonika gått ihop och bjudit mig på en liten Hufvudstadsweekend. Några betalar resan, en annan en lunch, någon en drink ute om det skulle behövas. Hur fina är de inte då? Värd all ostkaka i Småland minsann!
Wow! vilka vänner du har! Var rädd om dom ;) Ostkaka är oxå något bland det bästa jag vet, vi verkar ha väldigt lika smaklökar vi! O halsmandlar oxå för den delen, jag har alltid haft problem med mina och alla ville ta bort dom (mamma, läkare) utom jag! Då jag har kvar mina, e har inte bråkat nu på flera år! Får se hur länge det varar ;)
Kram
Oj, vilka härliga vänner! Hoppas du får skoj! Och ostkaka är ju så gott!!
Vilka härliga vänner! Dom ska du hålla hårt i!
Hur gott såg inte det där ut då!?
Vilka fina vänner du har dessutom. Hoppas ni får en trevlig resa.
Stor kram
