Lindesberg-Lund-Lindesberg
Jag är en pendlare. Någon slags varannan-vecka-pendlare. Jag pendlar långt. Ca 120 mil sammanlagt fram och tillbaka. Detta gör att jag tillbringar mycket tid på tåg, bussar och i bilar. Mest i bussar då det är det billigaste alternativet. Detta betyder att det tar mig ca 12 timmar från punkt A till punkt B.
Allt detta pendlade gör mig bitter. Bitter över situationen som resulterade i detta pendlingsinferno. Tills i lördags vid lunchtid. Jag var som vanligt bitter och arg över situationen, speciellt då det ute på parkeringen stod en fullpackad bil och ett fullpackat släp med mina ägodelar. Nu skulle även de göra resan. Dock enkel väg, och tillsvidare permanent. Jag var på grund av detta inte bara arg och bitter utan även otroligt ledsen. Jag avlägsnade mig från mitt resesällskap och vandrade i blåst och duggregn upp på en kulle. En kulle jag många gånger åkt förbi i mitt pendlande, men även många gånger innan det. En kulle jag har känt till sedan barnsben. Brahe Hus. Det var då jag bestämde mig. Det är inte resetiden och pendlandet jag ska vara bitter på. Jag borde i stället ta in alla dessa platser och saker jag ser från mitt fönster. Motala. Hässleholm. Skara. Kumla. Helsingborg. Askersund. Träd. Djur. Vättern. Moln. Solsken. Mörker. Det är som jag lärde mig för sex år sen på Bond Street i London inte situationen som är problemet utan min reaktion på situationen. Proaktivt beteende, japp så får det bli. 
Kärlek till dig vännen!
