Jenny Lina Carlsdotter

...tillbringades på en sportbar där vi inmundigade flotting mat, drack öl och hejjade fram MFF i Zagreb. Näppeligen framgångsrikt, tyvärr. Surt. Jag - som var himmelsblå kvällen till ära - var nästan lika modfälld som de andra när vi gick hem i Skånenatten. Torsdagen blir förhoppningsvis peppigare, då jag som vanligt har den fullspäckad med diverse roligheter. Jag börjar med en lunch med ett födelsedagsbarn. Kul!

Trogna läsare av den här bloggen vet vilket lag i vilken sport som ligger mig allra närmast om hjärtat. LIF Lindesberg, handboll. Det var under förra säsongen lite frustrerande att vara LIF-fan. På slutet var det rent av jobbigt. Till slut åkte vi i alla fall ur Elitserien och ska under denna säsong bekanta oss med Allsvenskan. På slutet av förra säsongen fick jag gå själv på matcherna, för ingen hade lust att gå och se ännu ett platt fall (jag är emellertid ingen kappvändare). Nu är alla dock tokpeppade. Vi har fått massa nya tillskott och på pappret ser laget riktigt bra ut. Kanske blir det bara en liten kort sejour i Allsvenskan och sen är vi tillbaka där vi hör hemma igen. I helgen bjöds det in till öppen träning, och jag tog med mig vännerna för att kolla in de nya tillskotten (ja, de spelar faktiskt fotboll på ett av fotona, det var uppvärming). Jag är peppad. Och tror inte att jag kommer behöva gå själv denna säsong. Men ni kan väl hålla en tumme eller två i alla fall, va?

Ja, det gick ju bra för vårt hejningsobjekt. Vi hade ett alldeles underbart knappt dygn på Sveriges framsida. Nästa år ska jag tametusan kuta runt. Om min muskelinflammation i foten någonsin ger sig vill säga. Nu laddar vi om för ny vecka. Mer närvaro här utlovas efter all frånvaro under helgen. Trevlig vecka, gott folk!

Nu har de kommit, de amerikanska studenterna Tori och Erin. Som kommer från Kansas City, Missouri och inte Kansas. Eller Warrensburg för att vara helt korrekt. Efter att ha landat mitt i natten kom de så till vår stad i går. Jag tog tillfället i akt att ta med dem till LIF:s sista elitseriematch. Och då menar jag inte bara sista för säsongen, tyvärr. Nästa år spelar vi i allsvenskan.... Men det struntar vi i för tillfället. Tori och Erin fick träffa LIF-spelaren (tillika min gamla dagispolare) Binai Aziz som hade tagit med en signerad t-shirt till tjejerna. Mäkta populärt. Matchen? Vi mötte min gamla hemstad Lunds LUGI och den slutade 27-27 lika. Jepp.

Tre matcher kvar. Min gamla hemstad Lunds H43 och LIF tävlar om att hålla sig över stecket. Tre omgångar kvar. Jösses, vad nervös jag är. I kväll möter vi Halmstads Drott hemma. Jag kommer att vara där. Utan naglar kvar.

Berättade jag förresten att jag var på SM i helgen? Jo minsann det var jag. Med den gode Peter som alltid i Futsalsammanhang.



Och med det här inlägget startar vi kategorin SPORT här på bloggen. Long overdue. När jag får tid går jag tillbaka och arkiverar alla relevanta inlägg där istället för någon annanstans.

Vi peppade. Vi kände vinsten. Den kom som ett litet väldoftande matos runt hörnet och fyllde efter ett tag hela hallen och smekte våra lungor. Publiken blev lite mera till sig, hoppet kom tillbaka. Vi ledde hela j**la matchen. HELA. Med fem minuter kvar ledde vi med fem mål. Och vi kände det. Äntligen vänder det. Äntligen kommer vi börja vinna och hålla oss kvar i Elitserien. Och så händer det. Igen. Och när domaren blåser står det oavgjort på resultattavlan. Hur är det möjligt? Med hängande huvuden smög sig Lindesbergarna ut till bilarna och svängde i snökaoset hem sina bilar igen. Och alla tänkte vi samma sak. Arenaförbannelsen. Det måste vara det.

Lyckligt ovetande och fortfarande hoppfulla tjejer...

Efter lunchen med Lukas och Peter LUNDberg bytte jag till Peter LINDberg och drog med honom på fotboll. Jag hade tydligen smittat honom på höstfesten, så han hade samma misär i kroppen som jag har haft. Jag bjussade på en ipren och lite peppande ord and off we went. Vi kollade in Lukas och Peter och de andra killarna i RIK främst, då jag sedan tidigare är en given supporter. Men jag fick också se min gamla gymnasiepolae Chiss spela, som numera sparkar boll åt BK Forward. Och Niklas som spelar i...ett annat lag. Good times. Rynninge fick tyvärr se sig besegrat i båda matcherna vi bevittnade, men hade tydligen vunnit den sista som jag missade på grund av middagsförberedelser. All in all var det en trefvlig lördag.

Jaha. Jag kämpade på på jobbet under gårdagen så jag kunde ta mig till handbollen på kvällen. Vi förlorade. Igen. Vi är det enda laget i hela Elitserien som inte vunnit en enda match denna säsong. Misär. Jag fick dessutom inte sova en blund under natten då min hosta väckte både mig och katten. Och halsen är värre. Misär alltså. Och vårdcentralen tror bara att det är en virusförkylning (som vanligt) och har ingen tid för mig. Nej nu är det misär alltså. Jag tänker ligga hemma och kolla på Hem till Gården på TV och en massa serier på datorn hela dagen. That's where you'll find me.











Fast jag ska inte klaga. Vi fick ju faktiskt gratis reflexvästar av Länsförsäkringar när vi gick hem från matchen. Mitt matchsällskap (som egentligen hatar att posa för bloggen) blev extra glada när någon kostymnisse såg mig fota dem med västarna utanför och tvingade oss alla att posa med dem för Länsförsäkringars räkning. Sa jag att jag är Folksamkund?

Min syrra har på senare år blivit ungefär tio kilo sportigare. Och nu är hon ledare i klätterklubben. Jag hängde där lite på träningen idag innan vi gick över till gymmet och hon körde hårt med mig igen. Hon har nämligen blivit min PT. Förra veckan körde hon så hårt med mig att jag inte kunde gå upp för trappan dagen efter. Idag sprack brallan. SPRACK! Jösses, alltså. Men jag kommer ha en jädrans het bakdel lagom till Sri Lanka-trippen, i alla fall.

Rynninge IK - Ett sätt att umgås. Jajjamen! Lukas drog ju som sagt med mig på fotbollsgala igår. Tydligen hade singelkillarna tävlat om vem som kunde få dit bäst dejt. Och även om vi bara är vänner får man ju tacka, bocka och buga å det ödmjukaste att det blev jag. Lukas medarrangör Peter vann dock, får man ändå säga. Han tog med sig Elin Lanto.

Kvällen bjöd på sushi, division 2-tårta, skönsång, dans, eurodisco, materialarn "Bagarn", prispokaler, omklädningsrumshäng, bål, Åländare, "vi gillar olika" och många snygga spelarfruar. Jag och Elin vikarierade dock, som sagt.

Det står efter en hel match i svårt underläge lika. Det är ÅTTA sekunder kvar. Linde begär time-out. Och sen kör han. Binai. Och får in den!!! Lyckan är total. Tills vi inser att domaren har blåst. Det räknas inte. Men vi får frikast! Nerverna utanpå igen. Skövde bildar en mur. Och vi skjuter. Rätt in i muren. Svordom!

Men kul hade vi, och det känns faktiskt mer som en vinst eftersom vi låg under med sisådär sex bollar hela matchen. Nu kör vi resten av säsongen!