Dag 11 - Mina syskon

Japp, dag ELVA var det ja (egentligen sexton, men jag jobbar på det). Mina syskon. I mitt fall i singular. Om man inte räknar mina "syskon": Hanna, Karin T, Kristina, Sara, Anders och Karin L. Som jag älskar innerligt och för alltid.

Min biologiska syster. Hon är smart. Fruktansvärt produktiv och håll-i-gångig. Hon läser på universitetet till HR-människa och får högsta betyg på varje tenta. Hon är inte äckelmagad utan skulle i stort sett kunna göra vad som helt åt vem som helst. Som är äckligt alltså. Hon jobbar hårt. Och pluggar. Och är klätterledare. Och tar hand om hushåll och hund när svåger är borta i veckorna för att plugga. Och tränar själv. Och mig. Hon är ärlig och rationell och rejäl. Hon står med båda fötterna på jorden. Vi är inte lika. Inte alls. Men med tiden har jag kommit att inse att det är en skatt i sig. Vi kompletterar varandra på ett alldeles utsökt sätt. Jag älskar henne innerligt och för alltid. Min syster. 
 


Dag 10 - Det här hade jag på mig i dag

Detta blir lätt. Jag har haft samma sak på mig i åtta dagar nu. Ja, inte samma plagg då såklart, men samma sorts plagg. Så går det på konvalescensen. Pyjamas. Denna är för stor och är mammas. Mina har tagit slut. Idag mår jag lite bättre. Så det är nog dags att tvätta. Till helgen hoppas jag få sätta på mig kläder lämpade för utomhusbruk igen. Hoppas, hoppas.


Dag 09 - Min tro

Min tro. Jag vill börja med att motsätta mig Lady Lottas inlägg om dito. Det är inte Gud eller religionen som är det fula i människan eller det som tar fram ondskan. Vi använder oss av den till dessa ändamål. I stort sett alla religioner har ett eller annat sätt att uttrycka vänd-andra-kinden-till-budskapet. Det är människan som tolkar och omtolkar dessa texter som gör det till ondska. Precis som med allt annat är det inte redskapet eller hjälpmedlet som är ont, utan hur vi människor väljer att använda det. Jag tror däremot, precis som Lady Lotta, att människan föds god. Vad som ibland händer sen är svårt att svara på. 

Jag har studerat Kabbalah. Det har jag (och här vill jag passa på att säga att Kabbalah inte är en religion, gott folk. Just saying). Men det är inget jag har lust att diskutera här. Jag har studerat det på mitt eget sätt med mina egna tolkningar. Jag tror på proaktivt beteende och visualisering av det goda. Jag har funderat på vad jag egentligen tror på. På riktigt. Något jag verkligen kan ställa mig bakom. Håll i hatten gott folk, för det är en kliché. Jag tror på KÄRLEKEN. Blint. Jag tror på den helande makt den har. Jag tror att den kan bota om inte allt så förskräckligt mycket. Och trots att jag på den romatiska sidan av kärleken har blivit nedbombad i skorna en eller två gånger för mycket tror jag fortfarande. Jag tror. Jag struntar i om det är en kliché eller om det är lite halvtöntigt eller om det är väntat eller om det är givet. DET är sant. Och det är vad jag tror på. Till hundra procent.


Dag 08 - Ett ögonblick

Juni 2002. Studentfesten på Linde Stadshotell. Jag hade under hela gymnasiet varit kär i Daniel. Han var min första stora kärlek. "Vuxna" kärlek. Men Daniel hade gång på gång gjort det klart att han inte kände samma sak. I tre år. Jag hade pinat mig i det (inte alltid så) tysta. När studentbalen kom frågade jag honom om han ville bli min bordskavaljer vid honnörsbordet. Jag satt i studentkommitén, nämligen. Och han sa ja! Jag såg det som ett sista avsked av min stora kärlek. Ja, för nu trodde man ju att man aldrig skulle träffa sina gymnasiepolare igen och att världen aldrig skulle bli den samma. Den balen var den bästa kvällen i mitt liv. Fortfarande. Mitt lilla 18-åriga jag var i extas. För helt plötsligt fick jag en massa uppmärksamhet från min stora kärlek. Och när kvällen var slut skulle jag inte ha Daniel, men jag skulle alltid ha den kvällen. Nu till ögonblicket. Tillbaka till studentfesten på Linde Stadshotell. Festen är slut och vi står på Rådhustorget. Jag tar upp min mobil för att ringa en taxi. Och där är det. Sms:et. Från Daniel. Som berättar att han är intresserad av mig och vill träffas. Lycka! Jag blev så glad att jag badade i fontänen. Hoppade bara i. Hopp! Det var ett av de finaste och lyckligaste ögonblicken i mitt liv. Jag och Daniel blev tillsammans i augusti och det höll i ungefär fem månader...


Nyfontänbadad och överlycklig Jenny Lina Carlsdotter. Juni 2002.


Dag 07 - Min bästa vän

Jag har inte EN bästa vän. Jag har flera. Det hade för er som inte känner mig varit tråkigt om jag bara rapade upp dem. Dessutom är jag inte så säker på att alla vill figurera här. Så jag tänkte presentera en av mina bästa, men kanske främst min allra närmsta vän. Den vännen som nog ändå känner mig bäst. Mamma! Jag har redan presenterat hur bra hon är här. Hon är därtill min shoppingpartner, korrekturläsare, psykolog, personliga coach och mycket, mycket mer. Jag är hennes datatekniker, skönhets- och moderådgivare, träningsinspiratör och boktipsare. Och förhoppningsvis mycket, mycket mer.


Min sista kväll hemma innan jag flyttade till Paris. Januari 2010.


Dag 06 - Min dag

Måndag. Som vilken måndag som helst. Jobbat. Jobbsökt. Lagat mat. Ja, ni vet. Har också införskaffat nedanföljande arsenal av ont i halsen-föda. Inget alls fabulöst eller extraordinärt att rapportera, med andra ord. Jag gillar för övrigt måndagar. Visst, det är ofta lite extra svårt att komma upp. Men med helgens förnöjelser färskt i minnet och en tabula rasa till vecka kan vad som helst hända. Och det fungerar för mig. Har föregående vecka varit lite snedvriden, dekadent eller ond för mitt sinne kan jag alltid räkna med en omstart på måndagen. Och allt känns nytt, fräsht och fantastiskt. Måndagar alltså, vem hade trott det vid fjorton?


Dag 05 - Vad är kärlek?




Être avec des gents qu'on aime, cela suffit.
- Jean de La Bruyére





Tack Parislisa för inspirationen


Dag 04 - Det här åt jag i dag

Jag hade kunnat lägga upp allt jag äter på en dag. Men då hade ni storknat. Jag äter onaturligt mycket för någon kring femto pannor. Och är alltid hungrig. Alltid. Jag äter ofta, mycket och fort. Alldeles för fort. Jag har ätit extra mycket den här veckan desutom. Måste äta upp mig inför nästa vecka när jag inte kommer kunna äta efter operationen. För jag tänker att om jag bara väger kring femtio pannor när jag äter så kopiöst mycket, hur lite kommer jag då väga om jag inte äter något alls? Så nu moffar jag kaloristinna livsmedel. Jajjamen! Och sen är det jul!


Helgfrukost.


Dag 03 - Mina föräldrar



Jag stolt över mina föräldrar. Mycket stolt. När pappa fyllde 60 skrev jag DETTA inlägget, och fick en chock av responsen. Flera stycken hade gråtit när de läst inlägget, vissa utan att ens känna min far. Det var fint, tyckte jag. Jag känner naturligtvis lika mycket för min mor. Min mor är öppen, pratglad och social. Precis som jag. Vi har en mycket nära relation  och jag kan berätta allt för henne. Allt. Jo, verkligen ALLT. Vissa av mina vänner tycker det är konstigt. Inte jag. Och många av mina vänner hade "the talk" med min mamma. Före alla andra mammor hade dito. Jupp. Fast då tyckte jag nog det var lite pinsamt. Men nu är jag bara stolt. Mamma sov med mig hela hösten. HELA hösten. Förra alltså. För då var mitt hjärta i bitar, panikångesten min närmsta sörjande och gråten en återkommande besökare. Då fanns mamma där. Varje morgon när jag vaknade med panikgråt och varje kväll när jag grät mig själv till sömns. Så fin är min mamma. Hon lät mig älta, pratade skit om honom precis som jag ville och höll med mig vad jag än sa. Och sen såg hon till att jag kom ur det och att jag kom iväg till Parran. Åh, mamma! I alla fall. jag är stolt över mina föräldrar. De har verkligen gett mig allt man kan ge ett barn. TACK! För er som inte orkar klicka er till pappainlägget: här kommer det igen! 

"Kramar, tankar kärlek", 21 maj 2010:

I dag för sextio år sen födde Gunda Lindström en liten gosse vid namn Karl-Ingvar Lindström. Lille Karl växte upp i Vättersnäs utanför Jönköping, där han bland annat lekte med sina låtsaskompisar i form av två hästar som om jag inte missminner mig hette Dum-Jona och Snäll-Jona. Kalle växte upp, bodde i Helsingborg, Italien, forna Jugoslaven och på Malta och Sri Lanka. Så småningom återvände han till fosterlandet och träffade efter en tid Inger Myrulf. De gifte sig och flyttade till Lindesberg, där Karl – som nu blivit Calle – i tjugo år bossade på intensivvårdsavdelningen. Under den tiden hann han få två barn, vara ordförande i IFK Lindesberg, ligga inlagd på sjukhus efter att ha fallit ner i en jordkällare, vara ordförande i släktforskarföreningen, träffa Göran Persson och ett antal gånger försöka sluta röka. Bland många andra saker.

Nuförtiden arbetar Calle som utvecklingssamordnare på Lindesbergs Lasarett, och merparten av hans fritid går till den kära släktforskningen. Inger, som numera också bär efternamnet Lindström, har vid bittra tillfällen yttrat att han hellre tillbringar tid med de döda än de levande. Även om det till viss del kanske är sant är Calle ingen asocial person. Tvärt om. Han är inte främling för att på sociala tillställningar hålla roliga och intelligenta tal eller skriva roliga visor om tillfället ges. Calle har nämligen fått talets och ordets gåva. Något som han har varit mycket noga med att försöka föra vidare till sina avkommor. Vi väntar med spänning på att de fem sista åren av hans förvärvsarbete ska avslutas så han kan påbörja BOKEN. Eller avsluta kanske, han har med största sannolikhet hela manuskriptet i huvudet redan.

Jag vet att alla säger att sina pappor är de bästa. Jag vet. Men jag tittar mig omkring och kan inte låta bli att anteckna att min verkar vara lite mer toppad, lite mer som en A-pappa. För det kan inte vara många pappor som sitter uppe hela natten och för hand syr kattkostymer till sina barn när de ska på maskerad på dagis och den sykunniga i familjen är på konferens. Det kan inte vara så vanligt att pappor kör fram och tillbaka till Stockholm mitt i natten för att hämta sin dotter som så gärna ville gå på konsert i Globen. Det kan inte vara så att varje pappa köper världens största ros, världens finaste kort och med gråten i halsen ber om ursäkt för att EN ENDA GÅNG vid en upphettad diskussion ha råkat kalla sitt barn för jävla unge. Det kan inte vara sannolikt att varje far struntar i att åka på den sen länge inplanerade nöjessemestern med vännerna för att hans döttrar bråkar och han känner att han vill stanna hemma för att hjälpa till att lösa situationen. Pappa har tillsammans med mamma låtit oss växa upp i den bästa möjliga miljön. En miljö där vi har lärt oss att vara vetgiriga, att hela tiden vilja lära oss nya saker, att älska och respektera andra. Att vara stolt över den man är och stå för den samma. Att aldrig tveka på sig själv och att alltid stötta andra. Vad som är rätt och fel och vad som är svårt men nödvändigt att göra. Att våga vara ledsen, glad, arg, besviken och stolt.  Att KÄNNA, älska, leva.

Pappa, jag älskar dig så mycket att det ibland gör en smula ont och jag är stolt över att vara din dotter. Du är en del av mitt hjärta, mitt blod, min själ. Du är värd det bästa och jag önskar dig den bästa möjliga dagen i ditt älskade Knäred. GRATTIS på sexioårsdagen min underbara far!


Dag 02 - Min första kärlek



Min första kärlek var en idolförälskelse. I en fiktiv person. Efter det kom många andra oskyldiga små förälskelser. I simläraren och skidläraren, till exempel. Min första kärlek var i Almanzo. Ja, ni vet han i Lilla huset på prärien? Han som gifte sig med Laura. Innan honom hade jag nog inte riktigt förstått att tanken var att jag skulle bli förälskad i en man och gifta mig en dag (ja, vi får se hur det blir med det kära vänner...hm..). Laura var bara ett barn när de möttes. Ett barn med barnakläder och två långa barnsliga flätor. När hon träffade Almanzo blev hon plötsligt kvinna med knut och ett lärarinnajobb. Jag ville också bli kvinna med knut och jobb. Oj, vad jag var kär i den där Almanzo. I början var det lite kontroversiellt också för att hon var så ung, om jag inte missminner mig. Detta gjorde ju hela saken ännu mer spännande tyckte jag. Och fortsatte i livet att bli kär i äldre män/pojkar. Auktoriteter, oftast. Ja, jösses. Fint minne, faktiskt.


Dag 01 - Presentera mig själv



Rue Oberkampf, Paris, februari 2010. Foto: Francis Caroll

Mig själv ja. Oj. Jo men jag är en person med mycket känslor. Mycket. Mitt ex skulle säga att jag är onaturligt känslosam. Men jag skulle säga att det var han som var onaturligt okänslosam. För i min bok är känslor bra. Jag känner mycket. Jag gråter. Ofta. Inte bara för att jag är ledsen, utan även när jag är glad, rörd eller lycklig. Jag gråter ofta när jag ser på TV eller film. En gång när jag satt barnvakt och såg på Lejonkungen 2 grät jag så mycket att barnen blev rädda. Jepp. Jag pratar mycket också. Det har jag gjort hela mitt liv. Jag har läst någonstans att för tidigt födda barn blir hyperaktiva och extremt verbala. Så et voilá! Jag har alltid tyckt om att läsa. Och gillade alltid skolan. I mellansatdiet var min favoritlärare Jan, i högstadiet SO-läraren Ingegerd, i gymnasiet samhällskunskaps- och historieläraren Bertil och på univesitetet MR-lärarna Olof och Rouzbeh. Och så Madame Chamblas i Paris då. Jag älskar marsipan. Och Semlor. Jag brinner för mänskliga rättigheter och LIF Lindesberg, bland annat. Jag är väldigt social och fullkomligt älskar att träffa nya människor. Och umgås med de vänner jag redan har, såklart. Jag har haft otur i kärlek i mitt liv. Men tror fortfarande blint på den. För som känslomänniska älskar jag med hela mitt väsen. Ja. Det är vad jag har att bjuda på just nu. Jag och Ferferi verkar hela tiden göra samma saker, besöka samma platser, tycka samma sak. Hennes inledning till Dag 01 instämmer jag helt med. Japp.


30 dagar

För nästan en månad sen blev jag utmanad av Sandra genom det HÄR inlägget. För er som tycker det är jobbigt att jag hela tiden länkar till saker och ting och således aldrig orkar klicka er dit så kan jag berätta att det är en lista. En lista på en kort månad där man varje dag ska skriva olika saker. Listan hittar ni nedan. Jag blev lite osäker först. Jag tycker att blogglistor kan vara lite töntiga faktiskt. Typ som sådana där listor som florerade i mail bland vänner när man gick i högstadiet. Dessutom vill jag inte blotta för mycket av mig själv här. Visst, detta är en personlig blogg. Men det är inte en privat blogg. Många tror säkert jag jag rapporterar om allt här på bloggen, att de vet hur mitt liv ser ut. Ack, så fel de har. Jag har utelämnat mycket sen jag började blogga. Relationer (familje-, kompis- och kärleks-), hjärtesorger, arbetssituationer och gud vet allt som inte passar sig i offentligheten. Jag har även utelämnat personer som inte vill vara med här. Så därför var jag tveksam. Men tänkte samtidigt att december ofta bjuder på bloggtorka. There's only so much mys a person can take, så att säga. Och nu när jag vet att operationen står för dörren vet jag ju dessutom att det kommer att finnas om än ännu mindre att blogga om. Förutom smärta, tristess och morfinrus. Dessutom tyckte jag att det skulle vara lite roligt att göra den lite som en adventskalender. Fast till nyår, då. Ja, inte för att jag tror att det är som en liten present för er att läsa om mig, utan mer att det är som en present för mig att titta tillbaka på om några år. Så i morgon kör vi, då under rubriken "Presenterar mig själv". Resten av rubrikerna hittar ni som sagt nedan. Och samtliga inlägg kommer ni att hitta under kategorin "30 dagar". Så fram med det, vad tycker ni: bra eller anus?

Dag 01 - Presentera mig själv
Dag 02 - Min första kärlek
Dag 03 - Mina föräldrar
Dag 04 - Det här åt jag i dag
Dag 05 - Vad är kärlek?
Dag 06 - Min dag
Dag 07 - Min bästa vän
Dag 08 - Ett ögonblick
Dag 09 - Min tro
Dag 10 - Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 - Mina syskon
Dag 12 - I min handväska
Dag 13 - Den här veckan
Dag 14 - Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 - Mina drömmar
Dag 16 - Min första kyss
Dag 17 - Mitt favoritminne
Dag 18 - Min favoritfödelsedag
Dag 19 - Detta ångrar jag
Dag 20 - Den här månaden
Dag 21 - Ett annat ögonblick
Dag 22 - Det här upprör mig
Dag 23 - Det här får mig att må bättre
Dag 24 - Det här får mig att gråta
Dag 25 - En första
Dag 26 - Mina rädslor
Dag 27 - Min favoritplats
Dag 28 - Det här saknar jag
Dag 29 - Mina ambitioner
Dag 30 - Ett sista ögonblick


Nyare inlägg
RSS 2.0