Jenny Lina Carlsdotter

 

I dag var en viktig dag. Jag skulle hjälpa till att ro i land ett projekt som pågått mycket länge på jobbet. Det första riktigt stora projektet som jag själv bossat över sedan jag började. Jag har förberett och planerat i flera, flera veckor och idag var allt tvunget att stämma. Folk hade rest till Öret, det var en massa papper som skulle fixas och saker att göra. Jag visste att jag skulle vara på benen hela dagen och antagligen få jobba över några timmar. Och då vaknar jag naturligtvis upp till en värkdag, som trots piller, voltaren och säkerligen ett tiotal koppar kaffe bara blev ilsknare och ilsknare och gjorde att jag jobbade i hård motvind precis hela dagen. Men så går allt som smort, jag får lite hjälp på slutet och vips! Så är allt klart. Och jag får bara jobba över liiiite, liiiite. Och så kommer killen som projektet har involverat mest och överräcker en blomma. En jättefin brudorkidé. Och jag bara tittar förvånat på honom och undrar varför just jag ska få blommor. För att jag har jobbat så hårt, säger han. När jag replikerar att jag enkom gjort mitt jobb, tittar han på mig, ler och säger "ja, men du har gjort det så himla bra". Jag dog stoltdöden. Plötsligt har jag glömt all värk och tunga ögon. Plötsligt är det en underbar dag. Dessutom regnade det på vägen hem och det doftade VÅR. Fredag, du blev inte så tokig trots allt.