Jenny Lina Carlsdotter

Jag har fortfarande ont. Och går fortfarande på tunga smärtstillande. Men idag är det exakt en vecka sen operationen och i går åt jag fast föda för första gången. Jag har gått ner 4 pannor, jag har gråtit, kvidit och klagat, men nu har det äntligen vänt (ta i trä)! Jag pratar helst inte än, men jag har ju bloggen! Först och främst ska här tackas för fulla muggar. Jag har gång på gång under min konvalescens tackat vem det nu är man ska tacka för att jag inte bor i Malmö. Tänk om jag hade gjort den här operationen för två år sen. Jösses, vad jag hade fått lida extra. För då hade jag inte haft pappa, som när det visade sig att min smärta var så svår att jag behövde starkare piller fixade ut morfinsuppar och körde dem hem till mig. Och som sedan när det visade sig att jag inte tålde morfinet gjorde dito med kodeinet. Och som varje dag körde till affären för att köpa något nytt som vi (jag) kommit på att jag kanske kunde förtära utan gråt och tandagnisslan. Och gick in på fass.se stup i kvarten för att ta reda på om vi kunde göra något mer för smärtan. Jag hade heller inte haft mamma, som sovit med mig varje natt för att se till att allt gick bra eller bara för att klia mig på ryggen eller massera mitt huvud så att jag skulle somna. Och som hjälpte mig duscha när morfinruset gjorde mig så snurrig att jag knappt visste vad jag hette. Jag hade näpperligen haft fina syrran som samma dag som operationen hade samlat på sig alla DVD-boxar hon kunde hitta (tack Henkan och Gurra också) och körde dem hem till mig. Och som två dagar efter operationen tog mormor och hunden i bilen och tjippande hem till mig för att baka 167 vanilj-, kanel-, och saffransbullar för att distrahera mig. Som orkade till strax innan första jäsningen (orkade titta från sofflocket, that is). När jag somnade tog hon kort med min iphone så att jag inte skulle missa. Och kom på att vi kanske kunde lösa upp en bulle i mjölk så att jag i alla fall kunde smaka. Jag hade inte heller haft min fina katt som inte lämnat mitt bröst, utan på fint kattmaner slickat mina tårar och gosat bort det onda. Tänk, om jag inte hade haft detta! När allt detta är över ska de tackas ordentligt, det är en sak som är säker.








På detta fotot, som är taget ganska kort efter operationen, kan man se hur svullen jag var även på utsidan av ansiktet. Syrran tyckte jag såg ut som någon annan, tydligen någon i hennes klass. Spendid.

Nu vill jag höra vad ni har haft för er under min lilla bloggpaus. Besökarna på denna bloggen har drastitskt minskat, vad har ni gjort där ute i verkligheten? Snälla underhåll en läkande, uttråkad, halsmandellös Jenny Lina Carlsdotter! Och just det, jag är ju lite efter när det gäller "(lär känna mig på) 30 dagar". Ska fixa det, också.